Mitt i tentaplugget har jag råkat börja läsa en fantasybok av en rysk författare, Nick Perumov. Inte så bra att det blev nu, jag har mycket svårt att lägga den åt sidan och ägna mig åt det jag borde. Diamantsvärdet och träsvärdet (ISBN 978-91-88858-29-0) heter den, utgiven i Sverige 2006 av Ersatz förlag. Hela serien består av tolvböcker. Det handlar om människorna som underkuvat en hel hop andra raser och byggt ett stort imperium och fördrivit de besegrade eller gjort dem till slavar. Imperiet styrs indirekt av magikerna och kejsaren sitter som en galjonsfigur i slottet. Dock, som ganska snart uppenbaras, är det förändring på gång. Berättelsen följer några olika människor i ett nät av händelser som jag ännu inte vet slutet på. Det är Mattis som lånat ut boken och han använde begreppet kiosklitteratur om textkvaliten. Jag håller med i viss mån, det är en väldigt subjektiv text och berättaren är alltigenom allvetande och gör ofta inlägg med egna åsikter och ordvändningar. Det känns som om man lätt kan lista ut berättarens små trix för att det ska bli mer spännande och att handlingen ska rulla vidare. Berättarperspektivet skiftar ibland till en okänd jag-berättare som då och då lägger sig i skeendena och jag är nyfiken på att få reda på vad det kommer att leda till. Kiosklitteratur eller inte, det är en mycket driven och spännande bok och precis som i Jordans Wheel of time är det ibland svårt att avgöra vilka som är ”goda” respektive ”onda” i berättelsen, för såklart finns det ju både och. Vad vore fantasy utan intriger och episka krig? Det är våld och hat, demoner och uppväckande av döda. Det kanske behöver nämnas att det är en bok för vuxna, alltså fantasy som inte bör likställas med den kända fantasyberättelsen Sagan om Belgarion där den sexuella piken nås i och med att huvudpersonen blir av med sin oskuld på bröllopsnatten, något som för övrigt enbart beskrivs i antydningar som knappt skulle fått 40-talets Krusenstjerna-kritiker att höja på ögonbrynen. En annan likhet med Wheel of time är den inveklade handlingen (även om Jordan tar priset), som ger berättelsen fler djup och större inblick i den fiktiva världen, där människor och andra folkslag inte bara har att kämpa mot svek och förräderi utan även mot frätande dödsregn och levande döda.
Än så länge kan jag rekommendera boken, och tydligen är han ju ganska populär i Ryssland, den där Nick. Till er som inte brukar läsa fantasy kan jag bara säga: Gör ett förök! Oftast rör det sig inte direkt om nobelprismaterial men det är så skönt att få glida in i världar där allt är nytt och som inte har minsta likhet med det liv vi själva lever, det är semester för hjärnan. Vem vet, kanske blir jag till och med lite skärptare när det gäller studierna om jag kan koppla bort dem lite till och från.
Mer om författaren och hans verk går att läsa på Ersatz förlags hemsida.
Linnéa Hådén
Frida Hådén
Ulrika H
Bra med litteraturinlägg! Men Nick Perumov skriver pekoralt, det håller jag fast vid. Jag ville dock ta mig igenom den när jag väl börjat, så det ska han väl ha lite cred för dock. Han laborerar med vissa intressanta koncept (som dödsregnet, rasismen mellan olika raser och passager mellan olika världar) och karaktärer (magikern i katakomberna) men sättet han skriver på tycker jag medför att det blir kaka av alltihop. Att det inte är svart och vitt är dock positivt. Det är tydligen mer som går åt det hållet, så det är väl en reaktion inom den episka fantasyn mot den mer klara uppdelningen som i Eddings, C.S. Lewis, Terry Brooks, Tolkien, m.fl. har som utgångspunkt. Kanske man kan kalla det för ”realistisk fantasy”, även om det epitetet nog är en oxymoron. Har George R.R. Martin i bokhyllan som tydligen ska ha utvecklat detta rätt mycket. Viktiga karaktärer dör huller om buller till synes utan hänsyn till berättelsen. Karaktärerna uppfattar världen på sitt eget sätt och går sina egna vägar för att uppfylla vad som är deras egna mål. Har dock inte läst den så jag ska inte säga för mycket.
Kom på en möjlig koppling till detta: den dualistiska världsbilden under Kalla Kriget. Fantasy tar upp KRIGET mellan de goda och onda, där fienden är något som förkroppsligar ondskan och är värda att döda. Finns det relationer till den nationella propagandan i den gamla episka fantasyn?
En annan tanke är att upplösningen av det goda och onda har att göra med hur postmodernismens relativiserande har gjort uttåg ur akademins ivory tower och in till köksborden hos ”verklighetens folk”. Inga stora sanningen existerar längre, ideologi är makt och dekonstruerandet har snittat upp det dualistiska perspektivet i tusentals skärvor.
Discuss.
Nationell propaganda i episk fantasy? Ja, i allra högsta grad skulle jag vilja säga. I den mesta fantasyn består länderna av klart avgränsade nationalstater, något som knappt fanns under vår egen medeltid (som man ofta använder som någon sorts mall). Det är i högsta grad en färgning av det samhälle vi lever i idag, eller rättare sagt har levt i under de senaste 200 åren. Dock tror jag att bl a Wheel of Time, och kanske även berättelsen inlägget gäller, beskriver något mer invecklat. Kanske skulle man kunna läsa det som en tolkning av samtiden eller som ett experiment om hur det skulle kunna vara. Fantasy är intressant eftersom det är just fantasy. Vi är så fast i vårt synsätt på den riktiga världen vi lever i men faktum är att samhället hade kunnat utveckla sig åt ett helt annat håll och vi hade kunnat leva i helt andra verkligheter. (Jag menar inte att vi alla skulle kunna trolla, utan på ett mer världsligt plan.) Därför blir jag fascinerad när Rand i Wheel of time under en resa mellan portalstenarna helt plötsligt ser ett streck efter ett flyglan på himlen och om hur det görs antydningar att samhället som gick under i tiden innan deras verkar varit högteknologiskt. Denna sorts fantasy är en helt annan än den vi vuxit upp med och bjuder på långt intressantare möjligheter. Självklart finns det fortfarande plats för det episka, som sagt, vad vore fantasy utan det, men jag tror kanske att det börjar bli tröttsamt med den lilla utvalda bondpojken som utför stordåd. Det kan ju liknas vid att folk är less på kungahuset, nu gäller det i stället att kunna arbeta (eller lura) sig framåt. Sen är det ju klart att man med fördel kan beskriva det nutida samhället i en fantasyberättelse, där allt går att ställa på sin spets på ett helt annat sätt än i romaner som rör sig i denna världen. Intressant!
Tyvärr hittar jag inga bra intervjuer med Perumov, förutom den jag redan länkat till.